Jaha. Det var ju klart att det skulle behöva opereras. Det såg inte riktigt bra ut när vi var på återbesöket idag. På söndag blir det. Förhoppningsvis behöver jag inte vara där över natten, för jag fick tid redan 8:30. Sen vet man ju hur det är med tider på sjukhus. Det blir nog troligtvis en metallplatta i armen för att hålla allt på plats. Så nästa gång vi ska flyga nån stans så kommer det pipa i metalldetektorn (eller metal-detektorn, som jag brukar säga).
Livet som enarmad rullar på. Jag kan fortfarande inte göra nåt med handen. Typ lyfta papper. Dock har jag lyckats öppna kylskåpet i alla fall. (Och jag kan röra tummen tillräckligt mycket i sidled för att kunna spela TV-spel, som tur är.)
Annars är det väldigt mycket:
-"Veronica, kan du öppna den här?"
-"Kan du trycka på den här?"
-"Kan du sätta på mig strumporna?"
Som tur är kan jag sätta på och knäppa byxorna själv i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar